Jag minns fortfarande första gången jag satte mig i en havskajak ute i Göteborgs skärgård. Det var en solig förmiddag, vinden var mild och havet låg nästan spegelblankt. Jag hade egentligen inte särskilt höga förväntningar – det var mest en spontan grej jag följde med på. Men redan efter några minuter i vattnet kände jag något förändras. Den där tystnaden. Det där lugnet som bara infinner sig när man är omsluten av naturen, utan motorljud eller annan mänsklig aktivitet i närheten. Bara årtagen, vattenytan och de kala klipporna runtom. Jag blev nästan förvånad över hur snabbt jag kände mig hemma där ute.

Det var som att något i mig klickade på plats. Jag, som ofta har svårt att slappna av, märkte att andetagen blev djupare och tankarna tystnade. Att paddla fram mellan öarna, med sälhuvuden som dök upp i fjärran och tärnor som skrek ovanför, gav mig en känsla av frihet jag inte visste att jag saknat. Den stillsamma farten, den fysiska rytmen i paddlandet, närheten till vattnet – allt det fick mig att känna mig helt närvarande, som om tiden gick långsammare på ett bra sätt.

Efter den dagen har jag inte kunnat släppa tanken. Jag vill börja paddla havskajak på riktigt. Göra det till en del av mitt liv. Göteborgs skärgård är perfekt för det – variationen av öar, smala sund, öppet hav och skyddade vikar. Det är något magiskt med hur naturen där växlar mellan det vilda och det mjuka. Jag vill lära mig navigera själv, veta hur man planerar turer, hur man läser vädret, hur man packar för övernattning på en klippa. Jag vill ha den kunskapen i kroppen, kunna ta mig ut när jag vill och veta att jag klarar det.

Det handlar inte bara om själva paddlingen, även om den i sig är fantastisk. Det handlar också om en längtan efter stillhet och enkelhet. Att få vakna i ett tält med doften av salt hav i näsan. Koka kaffe på ett litet stormkök medan solen går upp över vattnet. Höra måsarnas skrin och känna kroppen vara trött på ett skönt sätt efter en dag på havet. Den sortens trötthet som kommer av att ha använt kroppen i naturen, inte av stress eller skärmar.

Jag har börjat titta på kurser, funderar på vilken sorts kajak som skulle passa mig, vilken utrustning som är nödvändig. Det känns som ett nytt kapitel som är på väg att börja, ett som är mer närvarande, mer fysiskt, mer förankrat i naturen. Jag tror att jag behöver det, både för att hitta återhämtning men också för att känna att jag lever lite mer. Det finns en sån styrka i att ta sig fram för egen kraft, i sin egen takt, i samspel med elementen. Och jag längtar efter det.

Så det är bestämt nu. Jag ska börja paddla havskajak i Göteborgs skärgård. Inte bara som ett enstaka äventyr, utan som något återkommande. Som en plats att återvända till, både i geografin och i mig själv. Jag vet att det kommer bli blåsiga dagar, att jag kommer känna mig osäker ibland, men jag vet också att det är just det som gör det meningsfullt. Det är där, ute bland öarna, jag känner mig som mest levande.

#paddla #kajak #havet