Jag minns fortfarande första gången jag satte mig i en havskajak ute i Göteborgs skärgård. Det var en solig förmiddag, vinden var mild och havet låg nästan spegelblankt. Jag hade egentligen inte särskilt höga förväntningar – det var mest en spontan grej jag följde med på. Men redan efter några minuter i vattnet kände jag något förändras. Den där tystnaden. Det där lugnet som bara infinner sig när man är omsluten av naturen, utan motorljud eller annan mänsklig aktivitet i närheten. Bara årtagen, vattenytan och de kala klipporna runtom. Jag blev nästan förvånad över hur snabbt jag kände mig hemma där ute.

Det var som att något i mig klickade på plats. Jag, som ofta har svårt att slappna av, märkte att andetagen blev djupare och tankarna tystnade. Att paddla fram mellan öarna, med sälhuvuden som dök upp i fjärran och tärnor som skrek ovanför, gav mig en känsla av frihet jag inte visste att jag saknat. Den stillsamma farten, den fysiska rytmen i paddlandet, närheten till vattnet – allt det fick mig att känna mig helt närvarande, som om tiden gick långsammare på ett bra sätt.

Efter den dagen har jag inte kunnat släppa tanken. Jag vill börja paddla havskajak på riktigt. Göra det till en del av mitt liv. Göteborgs skärgård är perfekt för det – variationen av öar, smala sund, öppet hav och skyddade vikar. Det är något magiskt med hur naturen där växlar mellan det vilda och det mjuka. Jag vill lära mig navigera själv, veta hur man planerar turer, hur man läser vädret, hur man packar för övernattning på en klippa. Jag vill ha den kunskapen i kroppen, kunna ta mig ut när jag vill och veta att jag klarar det.

Det handlar inte bara om själva paddlingen, även om den i sig är fantastisk. Det handlar också om en längtan efter stillhet och enkelhet. Att få vakna i ett tält med doften av salt hav i näsan. Koka kaffe på ett litet stormkök medan solen går upp över vattnet. Höra måsarnas skrin och känna kroppen vara trött på ett skönt sätt efter en dag på havet. Den sortens trötthet som kommer av att ha använt kroppen i naturen, inte av stress eller skärmar.

Jag har börjat titta på kurser, funderar på vilken sorts kajak som skulle passa mig, vilken utrustning som är nödvändig. Det känns som ett nytt kapitel som är på väg att börja, ett som är mer närvarande, mer fysiskt, mer förankrat i naturen. Jag tror att jag behöver det, både för att hitta återhämtning men också för att känna att jag lever lite mer. Det finns en sån styrka i att ta sig fram för egen kraft, i sin egen takt, i samspel med elementen. Och jag längtar efter det.

Så det är bestämt nu. Jag ska börja paddla havskajak i Göteborgs skärgård. Inte bara som ett enstaka äventyr, utan som något återkommande. Som en plats att återvända till, både i geografin och i mig själv. Jag vet att det kommer bli blåsiga dagar, att jag kommer känna mig osäker ibland, men jag vet också att det är just det som gör det meningsfullt. Det är där, ute bland öarna, jag känner mig som mest levande.

#paddla #kajak #havet

Att ta en paus är något som ofta underskattas i dagens samhälle där prestation och ständig tillgänglighet premieras. Många känner ett tryck att alltid vara produktiva, att ständigt prestera, att aldrig riktigt stanna upp. Men kroppen och sinnet fungerar inte som maskiner. De behöver återhämtning. Pausen är inte ett tecken på svaghet eller lathet, utan en nödvändighet för att vi ska kunna orka i längden och för att vi ska kunna vara närvarande i våra liv på riktigt.

När vi stannar upp och tillåter oss att bara vara, ger vi oss själva utrymme att återfå perspektiv. Det är lätt att fastna i ett ekorrhjul där vardagens krav och måsten tar över helt. Med en paus – oavsett om det är en kort stund i tystnad, en promenad utan telefon, eller några dagar helt bortkopplade från arbete – får hjärnan chansen att bearbeta, sortera och släppa taget om det som maler på i bakgrunden. Tankar som annars inte får plats kan få utrymme. Nya idéer kan växa fram i stillheten.

Forskning visar att regelbundna pauser kan minska stressnivåerna, förbättra koncentrationen och till och med göra oss mer kreativa. Det gäller både små pauser under arbetsdagen och längre återhämtningsperioder. Den som aldrig stannar upp riskerar att drabbas av utmattning eller känna sig tom, som om livet bara rinner förbi utan att man riktigt är där. I värsta fall blir det fysiska konsekvenser, som sömnsvårigheter, hjärtproblem eller psykisk ohälsa.

Att ta en paus kan också vara ett sätt att återknyta kontakten med sig själv. I tystnaden, bortom plikter och prestationer, kan man fråga sig: Hur mår jag egentligen? Vad vill jag? Vad längtar jag efter? Ibland blir svaren obekväma, men de är nödvändiga för att kunna leva ett liv som inte bara drivs av omvärldens förväntningar.

Det krävs mod att pausa i en kultur som ständigt belönar snabbhet, effektivitet och aktivitet. Men det är just i stillheten vi hittar djupare mening, återhämtning och ofta även glädje. En paus behöver inte vara dramatisk eller lång – det viktiga är att den är äkta. Att den tillåts vara en stund där vi inte ska något, inte måste något, inte presterar något. Bara är.

Att ta en paus ibland är att visa omsorg om sig själv. Det är en akt av självrespekt, ett sätt att påminna sig om att man är människa – inte bara en kugge i ett maskineri. I det lilla kan det vara en stund med en kopp te i tystnad. I det större kan det vara en helg utan skärmar, en långpromenad i skogen, eller en period av reflektion. Det handlar inte om att fly verkligheten, utan att möta den med ett klarare sinne.

När vi ger oss själva tillåtelse att stanna upp, blir vi också mer närvarande i det som betyder något. Vi hör våra nära och kära bättre. Vi ser världen omkring oss med nya ögon. Vi upptäcker att livet inte alltid handlar om att rusa framåt – ibland handlar det om att våga stå still och andas. Och det kan vara det mest värdefulla vi gör.

#paus

Jag har märkt att det är förvånansvärt svårt att hitta korv utan nitrit i butikerna. Nästan varje gång jag står där vid kyldisken och läser innehållsförteckningen på olika förpackningar så dyker det upp – natriumnitrit eller E250. Det spelar ingen roll om det är vanlig grillkorv, chorizo eller ekologisk prinskorv, nitrit verkar vara standard. Ibland blir jag frustrerad över att något så enkelt som att köpa en korv utan tillsatser ska kännas som en omöjlig uppgift.

Anledningen till att jag vill undvika nitrit är att jag är orolig för hur det påverkar hälsan. Jag har läst att nitrit kan bilda nitrosaminer i kroppen, särskilt när det hettas upp eller blandas med vissa proteiner, och att dessa ämnen misstänks vara cancerframkallande. Det känns onödigt att riskera något för att korven ska få en lite rödare färg eller längre hållbarhet. Jag försöker äta så rent som möjligt och gillar inte tanken på att stoppa i mig något som är känt för att vara tveksamt ur hälsosynpunkt, bara för att det är bekvämt för livsmedelsindustrin.

Jag vet att det finns alternativ, att vissa producenter gör nitritfri korv, men de är få och ofta svåra att hitta. Det gör att jag ibland avstår helt, även om jag är sugen. Jag önskar att det var enklare att välja bort tillsatser som nitrit – utan att behöva bli någon som står och lusläser varenda etikett.

#korv #mat #tillsatser #nitrit