När jag först hörde talas om kampanjen 89 procent blev jag både nyfiken och lite tagen. Siffran i sig säger något väldigt starkt: nästan nio av tio människor i världen vill se skarpare klimatåtgärder. Ändå är det inte alltid den känslan speglas i samhällsdebatten. Ofta kan det istället kännas som att klimatfrågan trycks undan, att den är något som bara vissa “klimatintresserade” driver. Jag insåg ganska snabbt att jag själv varit en del av den där tysta majoriteten – jag bryr mig djupt om klimatet, men jag visar det kanske inte tillräckligt tydligt.

Det var därför kampanjen träffade mig. Den vill ge oss en chans att kliva fram och bli synliga, att visa politikerna att vi inte är några få röster i utkanten utan den stora massan. För mig blev det en påminnelse om att engagemang inte alltid behöver vara komplicerat eller stort. Att bära en pin, sätta upp en affisch eller använda en kampanjram i sociala medier är små handlingar, men de gör något viktigt: de bryter tystnaden. De gör att vi som annars känns osynliga plötsligt blir många som syns tillsammans.

När jag började fundera mer insåg jag också hur avgörande de kommande åren är. 2026 är nästa riksdagsval och den regering som tillträder då kommer att ha makten fram till 2030, året då så många klimatmål ska vara uppfyllda. Det är nästan svårt att ta in. Allt vi gör eller inte gör nu kommer få enorm betydelse, inte bara för oss utan för alla som kommer efter oss. Det gör det ännu tydligare att vi måste höja våra röster redan idag, så att klimatpolitiken inte kan behandlas som en sidofråga.

För mig blev 89 procent därför mer än en kampanj – den blev en påminnelse om att jag inte är ensam och att vi faktiskt kan göra skillnad om vi visar oss. Det gav mig både hopp och motivation. Jag vill inte längre gömma mig i statistiken, jag vill vara en del av den synliga majoriteten som kräver att våra politiker tar klimatet på allvar.

#klimat #klimatet #politik #sverige #klimatpolitik #klimatkris

Jag kan aldrig låta bli att stanna upp när jag ser en humla. Det är något nästan magiskt med hur den rullar fram i luften, lite klumpig men ändå så precis. Jag fascineras av att den egentligen inte borde kunna flyga enligt fysikens regler som jag lärt mig, men ändå gör den det, helt obekymrad. Den surrar runt som om den äger världen, alltid på jakt efter nästa blomma.

När jag följer den med blicken tänker jag på hur mycket styrka det finns i något så litet. Humlan påminner mig om att det går att vara både mjuk och kraftfull på samma gång. Jag blir varm inombords när jag hör dess tunga, dova surr, nästan som en egen melodi. Varje gång jag ser en humla känns det som att jag upptäcker ett litet mirakel i vardagen.

Jag har alltid hört det där påståendet om att humlor egentligen inte borde kunna flyga. Det gör mig ännu mer nyfiken på dem. När jag ser en humla surrande över en blomma tänker jag att det är som om den trotsar logiken, som om den bär på en hemlighet som vi människor inte riktigt har förstått. Den ser så tung och rund ut, vingarna är så små, men ändå svävar den obekymrat i luften.

För mig blir det nästan en symbol. Som om humlan vill visa att det går att göra det som verkar omöjligt, bara man inte tvekar. Varje gång den lyfter på sina små vingar känns det som en liten påminnelse om att gränserna inte alltid är så fasta som vi tror.

#humla 

När Apple igår lanserade iPhone 17-serien började jag direkt fundera på vilken modell som faktiskt passar mig bäst. Valet står mellan den vanliga iPhone 17 och iPhone 17 Pro, och på pappret är skillnaderna tydliga men i praktiken handlar det om vad jag faktiskt behöver – och vad jag är villig att betala för.

iPhone 17 är inte längre lika nedskalad som tidigare års basmodeller. Den har fått en 6,3-tums Super Retina XDR-skärm med ProMotion i 120 Hz, tunnare ramar och bättre reptålighet tack vare Ceramic Shield 2. Inuti sitter A19-chippet, som är riktigt kraftfullt, och jag får 8 GB RAM – mer än tillräckligt för de flesta appar och spel. Kamerorna har också tagit ett stort kliv: både huvudkameran och ultravidvinkeln är på 48 megapixel, och även selfiekameran har blivit bättre med Center Stage-funktion. Batteritiden är lovande med upp till 30 timmar videouppspelning. På många sätt känns det som att Apple har jämnat ut spelplanen mellan basmodell och Pro, vilket gör att iPhone 17 är ett mycket mer attraktivt alternativ än förr.

Men så finns det Pro-modellen. Och här blir det genast svårt att inte dras in i allt den erbjuder. iPhone 17 Pro har A19 Pro-chippet, som inte bara är snabbare utan även byggt för att hålla jämn prestanda längre tack vare en ny aluminium-unibody med vapor-chamber-kylning. Den har dessutom 12 GB RAM, vilket gör att tyngre arbetsflöden, redigering och avancerade spel flyter bättre.

Kamerorna är det område där skillnaden blir allra störst. Medan iPhone 17 nöjer sig med två linser, får Pro tre stycken 48 MP Fusion-kameror – huvud, ultravidvinkel och telefoto. Här tillkommer LiDAR-sensorn, förbättrad bildstabilisering och framför allt möjligheten till 4× optisk zoom och upp till 8× optisk-kvalitet zoom. Jag fotograferar en del men det är när jag filmar som Pro verkligen lockar: ProRes RAW, Apple Log 2, genlock och möjligheten att filma i 4K 120 fps med Dolby Vision. Det är funktioner jag inte egentligen behöver i vardagen, men bara vetskapen om att de finns känns nästan som en frestelse.

Även ljudet är på en annan nivå. Pro-modellen har fyra mikrofoner i studiokvalitet, vilket gör stor skillnad vid inspelningar eller videosamtal. För mig som ibland spelar in små videoprojekt hade det kunnat vara guld värt. Samtidigt ska jag vara ärlig: det mesta jag spelar in är snabba klipp till sociala medier, och där skulle även ljudet från den vanliga iPhone 17 räcka gott.

När jag jämför batteritiderna får jag ytterligare en påminnelse om skillnaden. iPhone 17 klarar 30 timmar videouppspelning, vilket redan är starkt, men iPhone 17 Pro ligger på upp till 33 timmar, och Pro Max går hela vägen upp till 39 timmar. Tillsammans med snabbare laddning – 50 procent på 20 minuter med rätt adapter – blir det ännu en liten men märkbar fördel.

Så här sitter jag, kluven mellan förnuft och frestelse. Förnuftet säger att iPhone 17 räcker mer än väl. Den har fått nästan allt som tidigare var exklusivt för Pro: ProMotion, bättre kamera, nytt chip och lång batteritid. Den kostar också betydligt mindre, vilket gör valet enklare för plånboken.

Frestelsen däremot viskar att iPhone 17 Pro är framtidssäkrare och erbjuder funktioner jag kanske inte använder dagligen, men som kan ge mig en känsla av att alltid ha det bästa. Det är kameran, ljudet och de professionella videofunktionerna som verkligen skiljer modellerna åt. Om jag vill ha en pålitlig, snabb och riktigt bra telefon som gör allt jag behöver, då räcker iPhone 17. Men om jag vill ha en telefon som kan ersätta delar av min kamera- och videoutrustning, då är iPhone 17 Pro det självklara valet.

Just nu lutar det åt att jag får fråga mig själv hur ofta jag egentligen kommer använda Pro-funktionerna. Är det värt de extra tusenlapparna för att ha 8× zoom, ProRes RAW och LiDAR, eller är det mest en känsla av att vilja ha det bästa? Det är i slutändan där mitt val står och väger.

Saker som iPhone 17 Pro har som iPone 17 inte har

• A19 Pro-chip med bättre prestanda och kylning (vapor-chamber)

• 12 GB RAM (i stället för 8 GB)

• Tre 48 MP Fusion-kameror (huvud, ultravidvinkel, telefoto)

• LiDAR-scanner

• 4× optisk zoom och upp till 8× optisk-kvalitet zoom

• Förbättrad bildstabilisering

• ProRAW för foto

• ProRes RAW för video + Apple Log 2, genlock, 4K 120 fps Dolby Vision

• Fyra mikrofoner i studiokvalitet

• Lite längre batteritid (upp till 33 timmar, Pro Max 39 timmar)

• Snabbare laddning (50 % på 20 minuter med rätt adapter)

#mobil #telefon #iphone #apple #teknik