Jag märker hur ofta jag själv och andra fastnar framför serier och filmer där de superrikas liv står i centrum. Kameran glider över enorma villor, glänsande bilar, exklusiva kläder och fester som aldrig verkar ta slut. Jag inser att det inte bara är underhållning. Det är en sorts dröm som matas in i oss, en fantasi om att livet blir fulländat om vi bara hade mer pengar, mer makt och mer status. Men när jag reflekterar över det känns det snarare som en förgiftad lockelse.

Att titta på dessa livsstilar påverkar mig mer än jag vill erkänna. Jag börjar jämföra mitt eget liv med deras, trots att jag vet att deras värld är långt ifrån min. Jag kan känna en sorts bristkänsla, som om mitt hem inte duger, mina kläder inte är fina nog eller mina möjligheter inte räcker till. Den där subtila känslan av otillräcklighet kan gnaga, och det är skrämmande hur lätt det är att börja tro att jag själv misslyckas bara för att jag inte lever som en fiktiv miljardär.

På samhällsnivå är det ännu värre. Genom att gång på gång frossa i bilder av de superrikas vardag förstärker vi en kultur där rikedom och status framställs som det högsta målet. Vi skapar en tyst norm där värdet av en människa mäts i pengar och ägodelar snarare än i relationer, handlingar eller tankar. Och när vi vänjer oss vid att se lyx som självklart och eftersträvansvärt, blir vi samtidigt mindre benägna att ifrågasätta de orättvisor som gör denna lyx möjlig. Vi blundar för att superrikedom ofta vilar på utnyttjande av arbete, resurser och människor som aldrig får någon kamera riktad mot sig.

Jag känner att det också förskjuter vad vi betraktar som normalt. När överdådiga hus eller privata jets blir standard i vår populärkultur, känns plötsligt det rimliga och tillräckliga som något mediokert. Vi blir avtrubbade inför det faktum att de allra flesta människor aldrig kommer i närheten av en sådan livsstil. Samtidigt skapar vi ett samhälle där klyftorna växer, men vi förleds att tänka att det är något att beundra i stället för något att kritisera.

Det värsta är kanske att vi förlorar kontakten med vad som faktiskt gör livet meningsfullt. När jag ser hur glamoriserade bilder av rikedom får mer utrymme än berättelser om solidaritet, gemenskap eller kreativitet, blir det tydligt hur skev världsbilden blir. Jag vill inte leva i en kultur där vi passivt suger i oss fantasier om överklassens fester samtidigt som vi ignorerar vardagen för dem som kämpar för att klara hyran eller för att hinna med två jobb.

För mig handlar det därför inte bara om att sluta dregla över de superrikas liv. Det handlar om att återta kontrollen över min egen blick, att våga se igenom illusionen och inse att deras liv inte är något eftersträvansvärt. Det är en påminnelse om att rikedom och status inte är liktydigt med lycka, och att ett samhälle som dyrkar dessa ideal riskerar att gå vilse. När jag slutar beundra dem, öppnar jag i stället för möjligheten att beundra människor som skapar något värdefullt på riktigt. Och det är en förändring jag tror vi alla skulle må bra av.

När jag tänker på tv-serier som Grand designs blir det ännu tydligare hur skevt perspektivet är. Vi får följa med in i människors drömmar om att bygga sina perfekta hem, ofta med obegränsade budgetar eller åtminstone resurser långt utanför vad de flesta av oss någonsin kan drömma om. Kameran älskar att stanna kvar vid de höga glasfasaderna, de öppna planlösningarna och de arkitektoniska detaljerna som nästan blir till konst. Men det som nästan aldrig får plats är baksidan.

Vi ser sällan eller aldrig de slitiga konflikterna som ofta uppstår när ett bygge drar ut på tiden, när kostnaderna skenar eller när pressen på relationer blir för stor. Vi ser inte hur människor går in i skuldberg för att kunna fullfölja sitt projekt, eller hur äktenskap knakar och ibland går sönder. Vi får inte följa den långvariga stressen, utbrändheten eller känslan av att ha satsat allt på ett drömhus men tappat kontakten med barnen på vägen. I stället klipps allt samman till en berättelse om triumf, där svårigheterna mest framstår som små hinder på vägen mot något större.

Det gör mig kritisk, för jag vet att det som visas inte är hela sanningen. Serien odlar en illusion om att den ultimata lyckan finns i ett unikt hus, i en plats som signalerar status och kreativitet. Men den döljer kostnaden i mänskliga termer. När vi som tittare matas med den ensidiga bilden är det lätt att börja tänka att livet borde levas på det sättet, att vi också borde skapa vårt "drömhem" till varje pris. Och så blir vi ännu en gång indragna i samma spiral där vi mäter vår framgång i materiella symboler snarare än i hur vi faktiskt mår.

Jag tror att det vore mer ärligt om sådana program vågade visa hela bilden. Om kameran inte bara stannade vid slutresultatet, utan också följde de tunga nätterna, bråken, oron och uppoffringarna. Då kanske vi hade kunnat se att verklig framgång inte ligger i att bo i ett arkitektritat palats, utan i att leva ett liv som är hållbart och mänskligt.

#TV #serier #serie #film #filmer #rika #rikedom #lycka